"IQ en miljon"

Det började med att alla kompisar skulle vara med, men det var bara Lisa, ZC och jag som skrev. Sen startade Lisa Quisling en egen blogg. Och nu har ZC sagt att hon inte vill vara med här längre. Kvar står jag som ensam segrare. Igen. Vem är förvånad?

Peace
Angie

Eey peeps, waz'up?

Joda, visst är jag tillbaka! Tillbaka i arbetslöshetsvardagen, and it fuckin sucks I tell ya.

Jag har varit på visit i två svenska städer sedan sist och jag måste säga "Sverige är trots allt fantastiskt vackert så här års". Jag har fått hangup på stadskärnor och byggnader. Minst en gång om dagen har jag sagt att det är så vackert så att det gör ont. Visst det brukar jag säga, men med en viss ironi i rösten. Nu har det var på fullt, blodigt allvar.

Först flyttade jag ner lillasyster till Kalmar. Där skruvade vi mest ihop möbler och tävlade om vem som hade värst armhålesvett. Av någn konstig anleedning prata vi norrländska heela tidn, folk på vägn gloddä som sataar men vi had jättkul. He som deras probläm om de har ohumor. Vi for som vilsna schälar in på Ikeja mens vi högt deklarerad att de va som andra gångn vi va dä i hela livt. Förlåt Norrland för att jag gör lite narr av dig, men det är inte utan att jag narrar mig själv med för jag är ju en del av dig. The key is självdistans.

  


Sen åkte jag till Lisa i Norrköping och kollade så hon hade det bra och det har hon! Lisa kan verkligen det där med att piffa till matbordet. Jeezez alltså, det var servetter, dukar, assietter på skålar, you name it va. Tack kära Lisa för den finfina gästfriheten du visade mig. Nästa gång du äter hos mig ska jag kosta på mig papperstallrikar med mönster på! Såååå myyysigt (obs ironi som inte hörs)

  


Danke bitte für alles, JL och Lisa.

Peace
Angie

Föga förvånande har min handlingsplan hos arbetsförmedlingen blivit lite fel. Yrken som interaktionsdesigner, användbarhetsexpert, it-konsult och teknikinformatör har matchats ihop med en handläggare inom branchen för Teknik, transport och bygg. Det borde ju såklart vara Data/IT som jag självklart sa till kvinnan som skrev min handlingsplan.

Så idag var det dags att ringa till dem för att snabbt rätta till det lilla felet. Trodde jag.

Ring  ring
-Arbetsförmedlingen, det är Hannabladablaba.
-Hej jag heter Angelica Larsson och jag vill ändra en grej i min handlingsplan.
-Jaha, då behöver jag ditt personnummer.
-XXXXXX-XXXX
-Angelica, vad är fel?
-Jo, jag kommer att bli uppringd av en handläggare inom en annan branschkategori än den jag vill ha jobb i.
-Ja, men då är det inte fel!
-Ehh, nehej eller jo det är fel bransch, det ska vara Data/IT.
-Det är inte fel Angelica.
-Jo men det är faktiskt det.
-Angelica, kan du komma hit på fredag så kan vi titta på planen tillsammans?
-Nej, tyvärr jag ska resa bort ett tag framöver.
-Ok Angelica, åk då ner på kontoret och be någon av arbetsförmedlarna skriva en lapp åt mig med en påminnelse om att jag ska titta på din plan.
-Jasså, det går inte att fixa till över telefon då? Inte?  Men hur stor skillnad för mötet kommer den här branschkategorin att ha? Jag menar, jag vill ha information om praktik och den informationen lär väl vara densamma oavsett branschkategori?
-Angelica, varför är du så negativ??
-Ehh, jag ehh alltså...negativ, nej men jag är lite stressad för jag vill ju kunna skaffa sån där praktik, ehh ja. Hur gör man det då?
-Angelica, du ,måste prata med arbetsGIVARE, inte arbetsFÖRMEDLARE.
-Jaha, ok då vet jag. Tack hej då.

Scenario: En fin liten kråka sitter på vägen och softar men måste snabbt flytta på sig när en bil raskt närmar sig. Han gör som fåglar gör mest; flyghoppar iväg åt sidan. Men, tyvärr så kommer det en bil där också, så den stackars kråkan donkar rätt in i den bilen. Han tuppar(!) av och blir liggandes på vägen.

Då reagerar den manliga mannen genom att skrika och sätta händerna för ögonen eftersom han (hon) själv är på väg rakt mot den skadade fågeln i egen bil. Mamman utropar att nu flög den sin väg, det är ingen fara längre. Den manliga mannen försöker diskret torka bort tårarna som tydligen rinner längs kinderna, men tänker sen "WTF a man gotta do watta man gotta do" och slutar skämmas för sin blödiga reaktion.

Peace
Angie

Jo förstår ni, jag kan äntligen slappna av för jag har hittat mig själv. Det tog bara 25 år för mig att hitta min rätta identitet, till skillnad från de stackars satar som får leta hela livet.

Peeps, this is me



Nä, nu ska jag dra till affären och köpa en back Jolt-cola. Kan ju behövas om man säger så.

Peace
Angie

Ujuj vad tomt det blir när man kommer hem efter en resa. Tristessen äter upp mig.

Jag har försökt att plugga, men min totala brist på motivation kombinerat med en bedömning från en byråkratisk universitetsnisse gjorde att jag lägger ner det. Jag har lusläst arbetsannonser och fantiserat om att det verkligen är mig de vänder sig til när de skriver "Du sitter i nya, fräscha lokaler i centrala Stockholm...Du arbetar i ett dynamiskt team med högt i tak.."

Det var en, tydligen, klok själ som frågade för någon dag sedan vad som ska hända med mig nu. Jag skrattade bort frågan lite nervöst, skruvade på mig och bytte samtalsämne efter att bestämt hävdat att det löser sig. He lös'ej, liksom. Men nu, när vardagen smyger sig äckligt nära inpå förstår jag vad han menade. Jag försöker skruva ännu mer på mig, typ 360 grader men det hjälper inte. Vad ska hända med mig nu? Jag är 25 år, jag plockar upp strumpor från govet på mammas inbedjan, jag går under barnförsäkring, jag är arbetslös, jag har alltså ingen inkomst, jag har inget eget boende, jag har inget, hmm, love life, jag har inga planer, jag har ingen karaktär.

Däremot har jag ett fint examensbevis som ligger noggrant inpackat i en fin papperficka med norrsken på samt  ett nätt studielån på en kvarts miljon.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag röstade blått. Storsatsning på ung arbetskraft + lågkonjunktur = rött och således plus-minus-noll. 

Sen är det ju det där om jag ska skapa en ny chans att svara på frågan eller inte...

Peace
Angie

Jag har kommit hem från en av de bästa semestrarna. Igen. Tänk att jag bara åker på bästa semestrar hela tiden.

Taken together
Jag har så sjukt ont i grenen, min hand är förlamad, rösten har jag tappat, blåsorna på fötterna är spräckta, Bullens pilsnerkorv är förtärd, cykelväxeln är växlad ur led, kamerabatteriet är urladdat, svetten är en accessoar, nattkylan är min vän, ögonen är förlamade av vackra vyer, myggorna är mätta, vattendunken är snustorr, plastbandet är borttaget och solkrämen är slut. Jag gråter av lycka över det jag fick uppleva och jag gråter över att jag inte kunde stanna kvar.
















Peace
Angie


Ps. Did I tell you that you look wonderfull tonight?

Jodå, nu drar en annan iväg ett tag. Blir först lite pride i hufudstaden. Självklart ska jag åka i en egen vagn i paraden.
Sen bär det av till Gotland där jag ska burna jättetydliga märken i asfalten med min hyrcykel.

So long
Angie

Kolla vad jag hittade när jag rensade hårddisken. Bilden låg högst upp på min önskelista 2007. Snacka om att vara ambitiös va. Jag kommer ihåg att det var riktigt tufft där ett tag. Tentade av AI och C direkt efter påsk under samma skrivtid.



Jag skulle bara ha vetat då att jag inte bara skulle klara båda tentorna utan dessutom drämma till med en 4:a i C. Det kommer jag att skryta med så länge jag lever.

Peace
Angie

Det är det här jag har väntat på ända sedan jag såg den första förfärligt fula foppatoffeln. Tänk om jag då hade vetat att i princip hela Umeå skulle traska omkring i olika färgupplagor av den groteska skon. Ja, ibland är det verkligen tur att man inte vet vad som väntar.

Men nu verkar det äntligen som att folk har fått upp ögonen.


http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1202832

Jag tycker faktiskt att vi kostar på oss ett rungande hurra hurra hurra hurra!

Peace
Angie

Yo, waz up mtfks?

En annan sitter ju med distanskursplugg och då pluggar man inget, nej. Istället glider man runt på ovärda sidor och kanske bläddrar igenom lite gamla bilder. Och då hitar man roliga grejer som man bara måste visa.

 
Min magmun använder lika vitt läppstift som alla fjortisar. Hur cool som helst!

 
Lisa säger lite försiktigt ur ena mungipan: Schka vui eta den dä? 
ZC säger utan att skämmas för sig: Men för i helvete Angie, är det här det tunga artilleriet? Då vet du inte vad du snackar om.


Någon (Madde!) har oblygt tagit för sig av osten. Men det är lugnt.  Att vi andra inte fick någon gjorde inget, vi klarar oss så väl ändå.


Jag hade byggt den största rumpan i hela laget, yey!. Dessutom hade jag byggt höfter också.


Ahhhh so damn gorgeous. Bring on those men!

Jaja, alles.


I'd love to see you naked baby
I'd like to think that sometime maybe
Tonight, if that's all right, yeah!

Peace
Angie

När man ser reklam för olika produkter som ska dölja åldringsprocessen är det alltid en 40-50-taggare som får vara skyltdocka, men faktum är väl att man börjar åldras redan vid 20 någonting tror jag. Helt säker är jag i alla fall på att jag har börjat åldras. Jag ska förtydliga det med en anekdot, som jag så ofta gör. Jag satt i våras och speglade mig på en buss i Övik och sa skrattande till Sara något i stil med "Kolla Sara, vilka massa rynkor jag har på ögonen". Jag var alltså ytterst obrydd över rynkorna och har inte alls reflekterat något mer över dem. De finns liksom inte i min värld, just för att de är rynkor. Men det finns andra tecken som är riktigt obehagliga, som jag verkligen alltid har fasat för. Hängiga bröst till exempel. 

I fredags på Camilla B:s 25-årsfest var det någon (Lisa??) som frågade apropå ingenting om jag tyckte att jag hade snygga bröst. Jag hann inte tänka efter alls innan jag hörde mig själv säga "Ehhm, ja det tycker jag nog faktiskt". Då utbrast denna någon (Lisa??) "Wow, då är ni två, du och Jossan" (det är för övrigt sorgligt tycker jag, två tjejer av hur många var det totalt?  20 kanske).

Sedan dess har jag funderat på det där med bröst och åldrande. Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen tänkt att det syns tydligt att gravitationen börjar göra sitt. Det är inget roligt att stå framför en spegel och trycka upp dem under hakan och tänka att så, precis så, ska de se ut, sen när man släpper dinglar de ner mot naveln. Speciellt inte när de för fem, sex år sedan satt under hakan utan att bli dittryckta.

Så trots att brösten är det enda, i mina ögon, som avslöjar att jag har levt några år till, så var mitt svar på festfrågan att jag var tillfreds med dem. Denna någon (Lisa??) hade kunnat fråga om vilken annan kroppsdel som helst och svaret hade garanterat blivit "Nöjd? Men för i helvete, vad tror du? Titta själv, pucko". Om ni, precis som jag, upptäcker frånvaron av logik förstår ni varför jag sitter och funderar på det här. Jag ser tre möjliga svar:
1. Jag är knäpp
2. Jag är blind
3. Jag är trött på att få hakor att tappas när jag avslöjar min ålder. Tittsens vandring neråt  är det enda bevis på att jag faktiskt ska få vuxenbiljett istället för barnbiljett (åldersgräns 16 år), att jag faktiskt inte går i gymnasiet längre och nej, jag tog inte studenten 2009 och slutligen att jag faktiskt är storasyster till min sex år yngre lillasyster.

Vad tror och tycker ni?

Peace
Angie

Ok, det har krisat till sig fuckin rejält va. Jag kan inte gå. Fattar'u mannen, inte gå, move liksom. Så jag sitter alltså fast på en fuckin övervåning, vilket gör mig till en gangstah-princess. Att jag är gangstah vet alla och behöver ingen förklaring, men princess, nja inte riktigt min grej, lite puttenuttigt liksom. Men nu är jag det i alla fall, ni vet en sådan där som sitter inlåst i ett torn och väntar på räddning. Skillnaden är bara att jag inte har något långt, blont, glansigt hår att slänga ner till min räddare. I och för sig skulle jag kunna bygga ett rep av lakanen eller något. Men, det är ingen idé eftersom det inte finns någon räddare att slänga det till. Nej, jag får minsann reda ut situationen själv, meaning vänta på att lillasyster kommer hem och bär ner mig. Tills dess ska jag lära mig ett nytt programmringsspråk, lära mig projktledning, lära mig texten till massa, massa låtar, locka hit katterna för att få lite närhet och överleva på vatten alternativt så äter jag upp katten.

Och ja förresten, the third breast är borta. Det var ett getingstick under orginalet, så att säga.

Peace
Angie

Jo, det är såhär:

* Jag mår faktiskt bättre än på många, många år. Det är som om jag har landat på många punkter. Känns jävligt bra.
* Jag älskar min mormor och jag har världens bästa mamma.
* Att jag ledsnat rejält på alkohol och hardcore party, tänker mer och mer på hälsa och att det "faktiskt är en dag imorgon"
* Jag kan inte titta på film längre, det går inte. Inte ens till en bra Beck.
* Musik betyder just nu allt för mig. Det är mitt enda sällskap och det följer nig jämt.
* Manson har blivit gubbe.
* Jag sörjer lite att Michael Jackson dött.
* Jag har accepterat det faktum att släkt inte är lika med att man måste älska och bry sig om den människan.
* Farmor hankar fram fortfarande.
* Jag har snart gjort klart min armtatuering :)
* Frukt är faktiskt godare än godis

Dagens visdom: Du måste inte kontrollera allt, men viktiga saker bör följas upp

//Z - som i Zorro

Världsreportern: Angie L, stopp! Jag måste få ställa en snabb fråga till dig trots att du är en ytterst upptagen kvinna. Varför är du alldeles glansig kring munnen och har som genomskinliga, platta smulor på det glansiga?

Angie L (som alltid tar sig tid att svara på nyfikna stackars världsreportrars frågor): Jo, du vet, jag har varit hos Farmor och Farfar idag. Där fikar man alltid och idag valde jag en macka med hur mycket Bregott havssalt på som helst. Tummen upp, mannen!

*Mina ben är fortfarande hemskt stela, kan jag resa mig från en stol är jag glad. Trappen är inte att tänka på.
*Jag får fortfarande ligga och balansera på sängkanten och dra in magen för att få plats i sängen eftersom katten oblygt
breder ut sig.
*Jag är fortfarande arbetssökande student.
*Jag har alltid varit, är och kommer alltid vara bäst och därför kommer jag alldeles strax få ett jobb. Yes, I will...
*Jag kan fortfarande inte spela gitarr.
*Jag kan fortfarande spela keyboard.
*Jag kan fortfarande äta riktigt stora tårtbitar, next try på måndag.
*Jag kan fortfarande snooza i två timmar.
*Jag kan fortfarande utläsa grekiska versaler.
*Jag kan fortfarande vara underhållande.
*Jag kan fortfarande drömma och hoppas.
*Jag kan fortfarande inte låta bli att vara hejdlöst nyfiken.
*Jag kan fortfarande inte göra fler än 10 tantarmhävningar på raken.
*Jag kan fortfarande inte låta bli att smila upp till öronen när jag tänker på att jag har Spotify.
*Jag kan fortfarande bli barnsligt lycklig av att köra bil.
*Jag kan fortfarande inte låta bli att fantisera om den perfekta kroppen, de perfekta tänderna, det perfekta håret, den perfekta hyn bla bla bla.
*Jag kan fortfarande inte låta bli att tappa fokus på allt när jag lyssnar på musik, sjunger till musik eller spelar musik.
*Jag kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på Saras och min fina xjobbsrapport.

Så, status quo? Ja verkligen.

Smile if there's anything you want
Angie

Nu har jag fått en gitarr, en jättefin en med sex strängar, skinande lack och en sån där krans runt hålet. Så nu blir det lira till. Satan i gatan vad jag ska charma snygga peeps med introt till Nothing else matters. För det vet väl alla att den som kan spela den lilla biten får ligga? Jag vågar inte ens tänka på vilka upplevelse jag kommer att få erfara när jag kan Hallelujah. Jag vill också lära mig Ordinary world med Duran Duran, men det är faktiskt bara för min egen skull, ingen annans.

Nästa steg är att tillsammans med givande personligheter dra till en central park och sitta där och spela, lite lagom opretto sådär. Alternativet är ju att "hoppsidejsi det råkade stå en gitarr här på efterfesten" och sen löser det sig.

Give me some action and remove my third breast, please

Peace

Shit vilken häftig känsla det var att ta examen. Det var tomt, bara vi fyra från oppositionsseminariet, men vi sköt champagnekorkar och bad främmande människor knäppa kort på oss framför beteendehusets skylt. Inte för att det är "vårt" hus, det är ju mithuset som är. Jag hade tagit med serpentiner som vi ringlade kring våra halsar, segerserpentiner och buskriset som jag hade ställt hemma framför ytterdörren stod kvar när vi kom hit. Sen fikade vi med smörgåstårta och avslutade det hela med ett brakkalas. Inget blev som det var tänkt, men det blev ett mycket värdigt avslut ändå. 
Fast det var väldigt tomt. Inget pompa och ståt som på studenten med avlägsna släktingar som hänger gossedjur med limkanter runt ens hals. Men det var nu, på examen, som det skulle ha varit så. Det jag har klarat av nu är så sjukt mycket mer värt än studenten. 
   Jag har klarat hela 15 hp programmering. Vi bodde i labbsalen i naturhuset. Från halvåtta på morgonen till tio på kvällen.  Utan att fatta ett skit. Men den som ger sig är dum och två år senare satte jag c-tentan med en 4:a.
   Jag har klarat 22,5 hp neurologi. En av tentorna skrev jag fyra gånger. Det blev ett invant beteende att jag inte kan klara kognitiv neurovetenskap. men satan i gatan vad det smällde när jag fick vg på den till slut.
   Jag har klarat 15 hp Lingvistik för kognitionsvetare. Med Leila Kalliokoski som ansvarig. Och Kirk också. Det finns nog ingen instution här på umu som har så nedvärderande lärarare som ling. But I did it.
   Jag har klarat 7,5 hp tänkande som beräkning, om nu någon trodde något annat. Gratispoäng är alltid välkommet som en liten andningspaus från allt det andra. Jag läste nog boken tre dagar innan sista inlämningsdag och svängde ihop en hemtenta som scorade vg. Tack.
   Jag har klarat hemtentan i kognitiv modellering. Jag fattade ingenting, absolut ingenting. Stina, Camilla och jag satt i dödens labbsal i naturhuset. Sista inlämning var klockan 00:00. Jag lämnade in typ 23:55 ochde andra två inte mycket tidigare eller senare. Sedan sa vi i kör att den här hemtenta är det absolut sämsta vi någonsin har skrivit. Ja, det var till och med pinsamt att lämna in den. För att ändå uppmärksamma vilken sten som hade lyfts från våra axlar gick vi ner till Statoil nedanför Svingen och köpte folköl (NG, såklart) vilken vi sedan förtärde i mithuset fram till fem på morgonen.
   Fy fan vad jag är bra, eller inte bara jag alla kv:are. Lyssna på Gruber bara. 
  
Men nu är det över. Vad ska man då göra? Xjobbet är en av de allra roligaste saker jag har gjort. Jag har inte haft en ledig dag den senaste månaden för jag har inte kunna låta bli att arbeta med rapporten. Och nu är det över. Tjolahopp här kommer jag som är er nya extrajbbare i kassan på macd. Jag känner hur mina hjärnceller vrider sig i vrede över att inte få använda all fantastisk kunskap de har. Så för att få lite utmaning och spänning ska jag flytta till Stockholm och se vad som händer där. Förhoppningsvis får jag ett jobb snart också, ett riktigt jobb som koggare. Men det kommer dröja. Innan dess ska jag ta ut min examen i kogg, läsa en sommarkurs på cs och sedan ta en kandidat i datavet och hitta extrajobb så man kan betala svajndyr hyra. Men mest ska jag söka massa masa koggjobb. Och sakna umeå och studentlivet förstås. Studentlivet kommer aldrig åter och det skär brutalt mycket i mitt hjärta.

This is the end, the only end my friend

// Nyexad KV:are Angie (och jävligt stolt därtill också, om ni inte redan har märkt det)

Shitpomfritshelvetsetskitsanushelvetesfuckingskitarselpitt.

Shitpomfritshelvetsetskitsanushelvetesfuckingskitarselpitt vad jag har ställt till det.

Shitpomfritshelvetsetskitsanushelvetesfuckingskitarselpitt vad modig jag har varit

Shitpomfritshelvetsetskitsanushelvetesfuckingskitarselpitt vilka möjligheter jag kan ha skapat.

Men mest
Shitpomfritshelvetsetskitsanushelvetesfuckingskitarselpitt

Peace
Angie