Sånt som bara händer ibland
Yo!
Idag upplevde jag en cykel. Jag tror att jag upplevde den för att jag står utanför och jag såg ett par som var mitt i den. Bakgrunden till det hela är lite cheesy, jag lyssnade nämligen på It's the same old song med Roddan (kan hon inte ens ha vett att lyssna på originalet liksom), men va fasiken den svänger ju OCH karln har fattat hur slingor ska läggas för att skapa dimensioner i håret. Inga pikar om det, tack. I alla fall, när första refrängen hade börjat passerade jag ett par i rulltrappan. Det var bara en minut kvar till tåget skulle gå så jag raskade på. De däremot stod kvar på samma trappsteg och kysstes så som bara nykära personer kysser varandra. Då såg jag allt utifrån. Som en blixt från klar himmel kom det. Oj, vad förvånad jag blev.
Det här är vad jag kom till insikt med:
Paret i trappan är precis i början av cykeln, de kommer inom en snar framtid att få någon random låt som råkar bli "deras" (finns det något mer äckligt än par som har en låt). För att dra ner på äckligheten räcker det med att säga att de ganska snart kommer att börja förknippa bra saker i deras förhållande med en låt. De kommer att fyllas av värme och kärlek så fort de hör låten och blir påminda om en person som de tycker väldigt mycket om. Samtidigt sjöng Roddan från andra sidan förhållandet, nämligen när det har tagit slut och det enda som finns kvar är minnen, och smärtsamma sådana. Man kan ju försöka att ignorera dem så gott det går, men när den där särskilda låten spelas går det inte att gömma sig längre. Den borrar sig in i varenda ynka liten vrå som den stackars hjärtekrossade personen består av. Helt plötligt har låten bytt betydelse från en fantastisk euforihöjare till en fucking jävla någonting jättedåligt, någonting som kan rasera precis allt. Och ändå är det bara samma gamla låt. Samma melodi, samma text. Antingen skapar den lyckorus i dig eller så dödar den dig.
Jag har varit på samma ställe som paret och fått en låt att relatera till, jag har fyllts av nästan jobbig lycka när jag har hört låten och slutligen har jag kraschat radion i golvet när låten har spelats (men tro för allt i världen inte att jag har tyckt att vi har haft en egen låt). Idag finns det ingen sådan låt för mig. Jag kan höra precis vad som helst utan att det rör mig i ryggen. Men risken är väl att även jag någon förbannad gång i framtiden kastas in i den där cykeln igen, hör en låt och tycker att det är ju precis, precis oss de sjunger om. Först blev jag livrädd när jag insåg det, det är faktiskt en av mina största rädslor. Men sen kände jag mig lugn, eller snarare lycklig. Jag vet inte varför. Men om man varken kan fly verkligheten eller framtiden kanske det bästa är att bli vän med dem, och det var precis det jag blev klockan 07:42, halvspringande i rulltrappan på Bergshamra tunnelbanestation, kissnödig, med en läckande matlåda i väskan, en krokbensfällande innebandyklubba i handen, mungiporna uppåt och tankarna på annat håll.
Peace
Angie
Mat istället för test
Jag ska bli en bättre testare tycker min chef, därför har han skickat mig på en två dagar lång testkurs. Toppen tyckte jag när han berättade det. Finns det något roligare än att lära sig nya saker liksom? Ok, att vara full och få ett skrattanfall eller att få ett skrattanfall utan att vara full är riktigt roligt. En liten parentes.
Det jag däremot inte hade räknat med var att det i kursen skulle ingå utfodring för en hel vecka. Idag har följande förtäring serverats:
-frukost
-förmiddagsfrukt plus de frukostmackor som blev kvar
-lunch, kaffe efter lunchen plus en kaka
-eftermiddagsfika bestående av kaffe och tre (3!) olika kaksorter samt ett bakverk
-under hela dagen har kaffe, te, juice, frukt och godis stått till allmänt förfogande
Och så försöker min chef lura dit mig med motiveringen att jag ska bli en bättre testare. Nej du, säger jag, den gubben går inte. Man ska vara sjukt lättlurad för att gå på den minan.
Peace
Angie
Hur bråttom som helst
Varje morgon när jag ska åka till mitt jobb (fatta, jag har ett jobb! Ett JOBB!) är det antingen fyra minuter, tre minuter, två minuter, en minut eller ingen minut tills nästa tåg går. Jag måste gå ner för en rätt så lång trappa innan jag ser tavlan som visar tiden till nästa tåg kommer. Men eftersom det här är Stockholm klarar jag mig bra utan den där tidsvisartavlan. Jag kollar bara på hur alla runtomkring mig beter sig.
Om det är fyra minuter kvar är det ett steg ner och två steg upp i trappan som gäller, samtidigt som man man ser ryggtavlorna av dem som hade hunnit ner för trappan när tidsvisartavlan fortfarande visade att det tidigare tåget stod inne. Man plockar på sig en metro, stannar för att rota runt efter sl-kortet och ställer sig i rulltrappan. Den som går nerför rulltrappan är konstig.
Om det är tre minuter kvar händer inte så mycket mer mot om det är fyra minuter kvar. Enda skillnaden är att man inte ser ryggtavlorna, för antingen hann de med det tidigare tåget eller så står de på perrongen.
Om det är två minuter kvar händer heller inte så mycket mer än om det är tre minuter kvar, möjligen sker allt i en lite snabbare takt, men nåde den som går i rulltrappan.
Om det är en minut kvar börjar det bli lite intressant. Då är det långa benet som gäller, många kostar ändå på sig att hämta en metro. I rulltrappan är det nu ok att gå, även om många världsvana typer med lagom slitna vintagekängor och en lustig toppluva står nonchalant lutade mot rulltrappshandtaget. Det är i sådana situationer som jag avslöjar att jag inte är infödd stockholmare.
Om det är ingen minut kvar, då rusas det ohämmat. Alla regler är tillåtna; putta undan dryga tanter med rullatorer, hoppa höjdhopp över spärren, skuffa undan dryga segarslen som står på fel sida i rulltrappan, spurta fram till tuben och bända upp dörrarna som just har börjat stängas. Målet helgar medlen är vad som gäller. Att hinna med just precis den där tuben är den enda som räknas. Men jag tar istället tillfället i akt att jävlas med mina medmänniskor. Kan jag så blockerar jag någons desperata försök att hinna med. Det är väldigt roligt, folk sliter sitt hår. I fyra minuter sliter de sitt hår, för då kommer nästa tåg och allt är frid och fröjd igen. Jag undrara ofta varför de har så fruktansvärt bråttom, fyra minuter hit eller dit kan väl knappast göra större skillnad än just fyra minuter. Jag säger så som Lill-Fredrik sa till mig en gång i Umeå när jag var väldigt upprörd och stod och skakade av emotioner: Eey, relax.
Peace
Angie
Dumhuvud
3. Mat. Fast den ska vara god, extra god. Så där god att man inte kan göra något annat än att äta och tugga. Den ska vara så god att man blir tårögd över tanken att man har maten i sin mun. Slutligen ska man tveklöst kasta sig över tallriken och slicka upp det sista. Så god ska den vara.
2: Orgasm. Den är ju självförklarande en bra upplevelse, sen kan den såklart vara bra, mer bra eller ännu mer bra. Jag tror inte att det behöver förklaras mer.
1: Musik. De där alldeles speciella låtarna som är så perfekt sammansatta så man blir helt paralyserad när man hör dem, nästan drogad. Ja, man blir nog faktiskt drogad. Det rycker i hela kroppen, särskilt i taktstamparfoten. Man vill bara hoppa ur sitt skal för att på något vänster komma närmre musiken, kanske lyckas röra vid den.
Så, hur krånglar man sig då ur att det tippar över och blir en jobbig känsla?
Mat: Man äter.
Orgasm: Man ehh ehh... Lite generad blir jag av sådant här måste jag erkänna så jag gör det enkelt för mig http://sv.wikipedia.org/wiki/Orgasm
Musik: Det går inte.
För att göra det hela mer påfrestande så är jag en hang up-person. Jag hänger mig totalt åt ett väl utvalt set med olika grejer. Tills jag tröttnar. Men fram tills dess att jag tröttnar är jag som en nybliven förälder. Så när jag har ett par låtar som jag tycker är bättre än orgasm, då lyssnar jag bara på dem. Jämt. Hela tiden. Var jag än är. Vad jag än gör. Samma låtar om och om igen. Samtidigt driver de mig till vansinne och det är väl kanske orsaken till överkonsumtionen. Mycket vill ha mer va? Jag försöker spela låtarna på gitarren för att stilla den där gnagande känslan. Funkar inte. Jag försöker att sjunga med för att känna låten i mig. Sitter på letssingit.com nätterna igenom. Funkar inte. Jag försöker gå ut bland folk när jag lyssnar för att tvingas till behärskning. Funkar inte, varken behärskningen eller handlingen som botmedel. Jag försöker att låta bli att lyssna. Funkar inte, i mitt huvud bor en livs levande positivhalare. Han heter Eilert.
Sen kommer uttröttningen. Och herre gud vad den är efterlängtad. Livet leker, solen skiner och ett gäng nya låtar går på repeat. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är rätt dum i huvudet.
