Hur bråttom som helst
Yo!
Varje morgon när jag ska åka till mitt jobb (fatta, jag har ett jobb! Ett JOBB!) är det antingen fyra minuter, tre minuter, två minuter, en minut eller ingen minut tills nästa tåg går. Jag måste gå ner för en rätt så lång trappa innan jag ser tavlan som visar tiden till nästa tåg kommer. Men eftersom det här är Stockholm klarar jag mig bra utan den där tidsvisartavlan. Jag kollar bara på hur alla runtomkring mig beter sig.
Om det är fyra minuter kvar är det ett steg ner och två steg upp i trappan som gäller, samtidigt som man man ser ryggtavlorna av dem som hade hunnit ner för trappan när tidsvisartavlan fortfarande visade att det tidigare tåget stod inne. Man plockar på sig en metro, stannar för att rota runt efter sl-kortet och ställer sig i rulltrappan. Den som går nerför rulltrappan är konstig.
Om det är tre minuter kvar händer inte så mycket mer mot om det är fyra minuter kvar. Enda skillnaden är att man inte ser ryggtavlorna, för antingen hann de med det tidigare tåget eller så står de på perrongen.
Om det är två minuter kvar händer heller inte så mycket mer än om det är tre minuter kvar, möjligen sker allt i en lite snabbare takt, men nåde den som går i rulltrappan.
Om det är en minut kvar börjar det bli lite intressant. Då är det långa benet som gäller, många kostar ändå på sig att hämta en metro. I rulltrappan är det nu ok att gå, även om många världsvana typer med lagom slitna vintagekängor och en lustig toppluva står nonchalant lutade mot rulltrappshandtaget. Det är i sådana situationer som jag avslöjar att jag inte är infödd stockholmare.
Om det är ingen minut kvar, då rusas det ohämmat. Alla regler är tillåtna; putta undan dryga tanter med rullatorer, hoppa höjdhopp över spärren, skuffa undan dryga segarslen som står på fel sida i rulltrappan, spurta fram till tuben och bända upp dörrarna som just har börjat stängas. Målet helgar medlen är vad som gäller. Att hinna med just precis den där tuben är den enda som räknas. Men jag tar istället tillfället i akt att jävlas med mina medmänniskor. Kan jag så blockerar jag någons desperata försök att hinna med. Det är väldigt roligt, folk sliter sitt hår. I fyra minuter sliter de sitt hår, för då kommer nästa tåg och allt är frid och fröjd igen. Jag undrara ofta varför de har så fruktansvärt bråttom, fyra minuter hit eller dit kan väl knappast göra större skillnad än just fyra minuter. Jag säger så som Lill-Fredrik sa till mig en gång i Umeå när jag var väldigt upprörd och stod och skakade av emotioner: Eey, relax.
Peace
Angie
Varje morgon när jag ska åka till mitt jobb (fatta, jag har ett jobb! Ett JOBB!) är det antingen fyra minuter, tre minuter, två minuter, en minut eller ingen minut tills nästa tåg går. Jag måste gå ner för en rätt så lång trappa innan jag ser tavlan som visar tiden till nästa tåg kommer. Men eftersom det här är Stockholm klarar jag mig bra utan den där tidsvisartavlan. Jag kollar bara på hur alla runtomkring mig beter sig.
Om det är fyra minuter kvar är det ett steg ner och två steg upp i trappan som gäller, samtidigt som man man ser ryggtavlorna av dem som hade hunnit ner för trappan när tidsvisartavlan fortfarande visade att det tidigare tåget stod inne. Man plockar på sig en metro, stannar för att rota runt efter sl-kortet och ställer sig i rulltrappan. Den som går nerför rulltrappan är konstig.
Om det är tre minuter kvar händer inte så mycket mer mot om det är fyra minuter kvar. Enda skillnaden är att man inte ser ryggtavlorna, för antingen hann de med det tidigare tåget eller så står de på perrongen.
Om det är två minuter kvar händer heller inte så mycket mer än om det är tre minuter kvar, möjligen sker allt i en lite snabbare takt, men nåde den som går i rulltrappan.
Om det är en minut kvar börjar det bli lite intressant. Då är det långa benet som gäller, många kostar ändå på sig att hämta en metro. I rulltrappan är det nu ok att gå, även om många världsvana typer med lagom slitna vintagekängor och en lustig toppluva står nonchalant lutade mot rulltrappshandtaget. Det är i sådana situationer som jag avslöjar att jag inte är infödd stockholmare.
Om det är ingen minut kvar, då rusas det ohämmat. Alla regler är tillåtna; putta undan dryga tanter med rullatorer, hoppa höjdhopp över spärren, skuffa undan dryga segarslen som står på fel sida i rulltrappan, spurta fram till tuben och bända upp dörrarna som just har börjat stängas. Målet helgar medlen är vad som gäller. Att hinna med just precis den där tuben är den enda som räknas. Men jag tar istället tillfället i akt att jävlas med mina medmänniskor. Kan jag så blockerar jag någons desperata försök att hinna med. Det är väldigt roligt, folk sliter sitt hår. I fyra minuter sliter de sitt hår, för då kommer nästa tåg och allt är frid och fröjd igen. Jag undrara ofta varför de har så fruktansvärt bråttom, fyra minuter hit eller dit kan väl knappast göra större skillnad än just fyra minuter. Jag säger så som Lill-Fredrik sa till mig en gång i Umeå när jag var väldigt upprörd och stod och skakade av emotioner: Eey, relax.
Peace
Angie
Kommentarer
Trackback
