"IQ en miljon"

Det är ingenting som finns. Allt är på låtsas. Allt är bara påhittat. Jag vet inte varför. Allt jag ser, hör, känner och luktar är bara en enorm panoramaprojektion i 360 grader. Oftast är bilden ganska suddig och pixlarna följs inte åt helt. Då ser jag igenom bilden och ut till det som finns utanför. Men det finns ingenting utanför. Det är bara tomt. För allting är på låtsas och ingenting finns på riktigt.

Förutom en sak. En sak är verklig. Korridoren. Den som jag förtvivlat skenar i. Fort fort. Det måste finnas ett slut någonstans. Men jag rusar där hela tiden; på dagen när allt är på låtsas och i sömnen när mardrömmarna tar vid. Det måste finnas en ände på korridoren. En ände eller en dörr så jag kan kliva in i ett rum. Men hittills har det bara varit samma svarta oändliga korridor.

Jag måste ut ur korridoren. Först då blir jag befriad från låtsasvärlden. Spring spring så fort du kan, manar jag på mig själv och sneglar snett över axeln. Där kan jag se ljus lysa genom dörrspringor. Alltså finns det dörrar, men alla är stängda. Jag måste till utgången.

Spring så fort så du springer om dig själv, vrålar jag till mig själv i ren panik. Det måste ta slut nu. Spring så jag kommer fram för då blir allt bra. Då kommer jag sluta jaga mig själv. Då kommer det bli lugn och ro. Tyst och stilla.