"IQ en miljon"

Yo!

Idag upplevde jag en cykel. Jag tror att jag upplevde den för att jag står utanför och jag såg ett par som var mitt i den. Bakgrunden till det hela är lite cheesy, jag lyssnade nämligen på It's the same old song med Roddan (kan hon inte ens ha vett att lyssna på originalet liksom), men va fasiken den svänger ju OCH karln har fattat hur slingor ska läggas för att skapa dimensioner i håret. Inga pikar om det, tack. I alla fall, när första refrängen hade börjat passerade jag ett par i rulltrappan. Det var bara en minut kvar till tåget skulle gå så jag raskade på. De däremot stod kvar på samma trappsteg och kysstes så som bara nykära personer kysser varandra. Då såg jag allt utifrån. Som en blixt från klar himmel kom det. Oj, vad förvånad jag blev.

Det här är vad jag kom till insikt med:
Paret i trappan är precis i början av cykeln, de kommer inom en snar framtid att få någon random låt som råkar bli "deras" (finns det något mer äckligt än par som har en låt). För att dra ner på äckligheten räcker det med att säga att de ganska snart kommer att börja förknippa bra saker i deras förhållande med en låt. De kommer att fyllas av värme och kärlek så fort de hör låten och blir påminda om en person som de tycker väldigt mycket om. Samtidigt sjöng Roddan från andra sidan förhållandet, nämligen när det har tagit slut och det enda som finns kvar är minnen, och smärtsamma sådana. Man kan ju försöka att ignorera dem så gott det går, men när den där särskilda låten spelas går det inte att gömma sig längre. Den borrar sig in i varenda ynka liten vrå som den stackars hjärtekrossade personen består av. Helt plötligt har låten bytt betydelse från en fantastisk euforihöjare till en fucking jävla någonting jättedåligt, någonting som kan rasera precis allt. Och ändå är det bara samma gamla låt. Samma melodi, samma text. Antingen skapar den lyckorus i dig eller så dödar den dig.

Jag har varit på samma ställe som paret och fått en låt att relatera till, jag har fyllts av nästan jobbig lycka när jag har hört låten och slutligen har jag kraschat radion i golvet när låten har spelats (men tro för allt i världen inte att jag har tyckt att vi har haft en egen låt). Idag finns det ingen sådan låt för mig. Jag kan höra precis vad som helst utan att det rör mig i ryggen. Men risken är väl att även jag någon förbannad gång i framtiden kastas in i den där cykeln igen, hör en låt och tycker att det är ju precis, precis oss de sjunger om. Först blev jag livrädd när jag insåg det, det är faktiskt en av mina största rädslor. Men sen kände jag mig lugn, eller snarare lycklig. Jag vet inte varför. Men om man varken kan fly verkligheten eller framtiden kanske det bästa är att bli vän med dem, och det var precis det jag blev klockan 07:42, halvspringande i rulltrappan på Bergshamra tunnelbanestation, kissnödig, med en läckande matlåda i väskan, en krokbensfällande innebandyklubba i handen, mungiporna uppåt och tankarna på annat håll.


Peace
Angie