Sorgligt

Jag gick förbi en fotbollsplan. Där sprang massa småkillar omkring och spelade. Alla fick plats där. Äldre, yngre, tjocka, smala, långa, korta, ljusa, mörka, bra, dåliga. För en kort stund funderade jag på att fråga om jag kunde få vara med, men sedan kom min hämmande vuxna sida ikapp och hejdade mig.

Jag gick bort från fotbollsplanen, men i mina tankar hade jag precis dragit på mig en svettindräkt matchväst, intagit platsen som vänster ytterforward, tagit ner ett långskott med bröstet och passat vidare bollen.

Jag försöker framkalla den där känslan igen som jag upplevde fiktivt, känslan av gemenskap. Att höra någonstans. Att vara saknad om man inte är där. Att känna att man kan tillföra något för andras skull. 

Jag vill vara en del av vad som helst, en arbetsplats, ett innebandylag, en musikgrupp, en klass, ett förhållande, ja ett sammansvetsat gäng helt enkelt. För varje dag som går blir jag mer och mer genomskinlig och osynlig för andra (och då menar jag inte bara för att jag har tankats på näsblod fyra dagar i sträck).

För vem ska man kämpa när man bara har sig själv att kämpa för?


Peace
Angie


Kommentarer
Postat av: L

Du tillhör ju oss ju, en utav oss kanonbra bra tjejer i gänget!



puss

2009-10-23 @ 20:27:21
URL: http://elajza.blogg.se/
Postat av: Z

...jag vet...

2009-10-24 @ 08:07:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0