Hemmaplan
Har varit på hemmaplan ett tag nu men ändå inte riktigt. Tog en snabbvisit till mor och far i söndagsförmiddag men mer än så blev det inte. Snackade snabbt litegrann om vad som har hänt och vad som komma skall. Känns rätt ovisst för tillfället men det kanske kan komma att bli mer konkret och planerat inom en snar framtid. Vem vet? De var i alla fall väldigt glada att jag kom förbi. Att vara ”hemma hemma” känns alltid lika tryggt. Man kommer lätt in i sin roll som man har haft i större delen av sitt liv. För att sedan släppa den och leva sitt egna liv 20mil söderöver. Hjälpte pappa att skotta bort all snö som kommit. Mysigt att umgås lite med honom, händer inte så ofta trots att skottningen kanske inte var det mest upplivade vi någonsin gjort.
Allt är väldigt ovisst just nu. Kursen jag går är bra och intressant men till vilken nytta känner jag att jag ska ha den. Jag vet att när jag tog beslutet att läsa den kändes det helt rätt men just nu har jag litegrann tappat intresset och motiveringen. Vi sitter mest och tjötar när det vi egentligen skulle behöva göra är att plugga som två tokar, för kursen innehåller många moment och ett helt bibliotek att gå genom. Men nu är det som det är, med andra ord allt annat än roligt. Har insett att pluggandet är färdigt för mig nu, ingen idé att intala sig att det är det jag borde göra. Ta nästa steg känns dock som en hel galax bort. Jag har ju ingen aning om vad som händer eller vad som kommer att hända. Många pusselbitar måste passas ihop för att första steget ens ska vara nåbart. Känner mig lite lätt förvirrad för stunden, vet inte vad jag ska tänka eller tycka. Jag vet, sen långt tillbaka, att jag är svårövertalad. Men, ska man alltid vara lättövertalad om något man verkligen bryr sig om? Man vill ju veta att det är ”rätt” och om då ingen kan komma och säga att det är det här du ska göra och det här är anledningen till det så tror jag grejen faller pladask.
Det har varit en lärorik och härlig helg. Många nya möten, alltid lika kul och spännande. Men även en del funderande och grubblande. Allt kommer hela tiden tillbaka till samma sak; vad är nästa steg och hur ska jag kunna ta det? Vad vill jag egentligen och vågar jag sträcka fram foten? I och för sig så kanske det är bra att jag inte vet hur det ser ut just nu. Allt löser sig förr eller senare, jag är bara lite seg i starten. Fast jag känner på samma gång att ha något kanske inte glasklart men ändå klart vore skönt vid det här laget. Och jag vet vilken bit jag vill ha klar men kan inte förmå mig själv att få den det.
Härliga västerås en vacker vinterdag!
Ciao!
//L
Det finns folk som jag verkligen gillar och som borde få höra det oftare, men jag vet bara inte hur .
Allt är väldigt ovisst just nu. Kursen jag går är bra och intressant men till vilken nytta känner jag att jag ska ha den. Jag vet att när jag tog beslutet att läsa den kändes det helt rätt men just nu har jag litegrann tappat intresset och motiveringen. Vi sitter mest och tjötar när det vi egentligen skulle behöva göra är att plugga som två tokar, för kursen innehåller många moment och ett helt bibliotek att gå genom. Men nu är det som det är, med andra ord allt annat än roligt. Har insett att pluggandet är färdigt för mig nu, ingen idé att intala sig att det är det jag borde göra. Ta nästa steg känns dock som en hel galax bort. Jag har ju ingen aning om vad som händer eller vad som kommer att hända. Många pusselbitar måste passas ihop för att första steget ens ska vara nåbart. Känner mig lite lätt förvirrad för stunden, vet inte vad jag ska tänka eller tycka. Jag vet, sen långt tillbaka, att jag är svårövertalad. Men, ska man alltid vara lättövertalad om något man verkligen bryr sig om? Man vill ju veta att det är ”rätt” och om då ingen kan komma och säga att det är det här du ska göra och det här är anledningen till det så tror jag grejen faller pladask.
Det har varit en lärorik och härlig helg. Många nya möten, alltid lika kul och spännande. Men även en del funderande och grubblande. Allt kommer hela tiden tillbaka till samma sak; vad är nästa steg och hur ska jag kunna ta det? Vad vill jag egentligen och vågar jag sträcka fram foten? I och för sig så kanske det är bra att jag inte vet hur det ser ut just nu. Allt löser sig förr eller senare, jag är bara lite seg i starten. Fast jag känner på samma gång att ha något kanske inte glasklart men ändå klart vore skönt vid det här laget. Och jag vet vilken bit jag vill ha klar men kan inte förmå mig själv att få den det.
Härliga västerås en vacker vinterdag!
Ciao!
//L
Det finns folk som jag verkligen gillar och som borde få höra det oftare, men jag vet bara inte hur .
Kommentarer
Trackback
